Två nya böcker
Jag ska denna gång recensera två nya böcker som jag läst: "Den nya överklassen", av Bengt Ericson (Fischer) och "Den vackra kungamördaren" av Magdalena Ribbing (Forum).
Jag börjar med Magdalena Ribbings bok...redan då jag läser bokens rubrik ang. Adolph Ludvig Ribbing (1765-1843) känner jag att något är fel...Den vackra kungamördaren...redan här slår Magdalena fast den partiska dyrkan hon har till denna person - som är hennes släkting. Boken igenom får vi veta vilken fin person denna kungamördare är, hans mod, hans rakrygghet, hans fina bildning, hans skönhet osv. Själv förstår jag inte alls varifrån denna beskrivning härrör. Sveriges minister i Paris vid denna tid, Gustaf Löwenhielm, kallar honom (sid. 378) för: "Lång, stel, högfärdig, argsint och hämndlysten".
Vilken bild är då den rätta av Adolph...Magdalenas dyrkade hjälte...eller Löwenhielms? Förmodligen ligger sanningen någonstans mittemellan...som den brukar göra. Trots att boken innehåller mycket fakta om adeln på denna tid så känner jag mig lite besviken efter att ha läst den...tycker det hade varit bättre om Magdalena skrivit en bok om den intressanta greveätten Ribbing istället, personen Adolph är helt enkelt inte tillräckligt intressant för att skriva en hel bok om.
Jag är också förvånad över Magdalenas överslätande attityd till dåliga karaktärsegenskaper (hon är ju ändå en känd etikexpert!) som fanns, både hos Adolph och hans moder Ewa Helena. Hon nämner bl. a. moderns ständiga äktenskapsbrott mot sin make som något fullt naturligt och nästa eftersträvansvärt! Likaså förgyller hon Adolphs svekfulla uppträdande på kärleks-scenen i Stockholm som något spännande...han var ju så vacker...
Vi får följa den rastlöse greven i hans förberedelser för dödandet av Gustav III, till slut genomför han och hans vänner dådet, de blir fängslade och direkt efter börjar Adolphs bortförklaringar och bönande om nåd för sitt liv. Detta uppträdande tolkar Magdalena Ribbing som något modigt och rakryggat...den enda av de fem personer som blev dömd till döden och som mötte döden rakryggat var ju Johan Anckarström! Han var den ende av dem som erkände dådet utan att ångra sig. Han mötte döden - och pryglet innan -som en man och utan klagan, vilket sannerligen inte Adoph Ludvig Ribbing gjorde.
Genom diverse mutor och nådeansökningar går till slut Hertig Karl med på att omvandla dödsstraffen för de fyra som återstod till livstids utvisning. Förmodligen var Hertig Karl på något sätt inblandad i Gustav III död så han ville bara få slut på denna historia. Adolph far sedan iväg till Frankrike där han lever till sin död. Han blir försörjd av sin rika mor men då hon dör så sinar pengarna. Han dör utfattig i Paris den första april 1843. Om hans liv i Frankrike får vi dock inte veta mycket, en tid försörjer han sig som fastighetsförmedlare och andra tider som skriftställare på olika tidningar. Han har tydligen betjänter i sitt hus...var det nödvändigt? Slösade han bort alla pengar han fick av modern?
Nej, denne man var ingen hjälte. För min inre bild stiger en bortskämd ung greve fram som inte kunde göra något ordentligt. Hans eviga rastlöshet och hetsiga temperament drev honom från det ena projektet till det andra, helt i avsaknad av verklighetsförankring medverkar han till Gustav III:s död för att sedan bli förvånad att han blivit dömd till döden. Vad hade han väntat sig...en belöning? Slutligen gifter han sig och får en son som växer upp i Frankrike. Sonen blir bekant med både far och son Dumas och samarbetar med dessa i sitt skrivande av teaterpjäser. Även frun bedrar Adolph med diverse kvinnor, trots att hon troget står vid hans sida i hans fattigdom ochlandsförvisning.
Slutligen kan jag nämna en liten kuriosa...jag är faktiskt släkt med greveätten Ribbing...vår släkt är ingift med denna grevesläkt...och på nära håll dessutom! Ulf.
Den andra boken, Den nya överklassen, är skriven av Bengt Ericson (f.d. chefredaktör för Dagens Industri) och är mycket aktuell i dagens Sverige. Där får vi mycket information om dagens rika överklassfamiljer och hur dessa lever. Wallenbergs, Perssons, Hults, Rausings, Kamprads, Stenbeckarna förekommer alla i boken.
Vi får veta hur Sverige har förändrats i grund och blivit mycket mer ojämlikt på senare tid, ja, faktiskt mera ojämlikt än USA! Bonusarna strömmar oförtjänt över vanliga tjänstemän, både i det privata näringslivet men förekommer även inom den offentliga sektorn, allt medan makthavarna låtsas blunda över fenomenet. Det höga skattetrycket tas också upp, hur det suger musten ur det svenska folket och hindrar vanliga löntagare att bygga upp egna förmögenheter som kan användas t. ex. för att starta eget.
Även den vansinniga lånekarusellen tas upp...folk lånar för att upprätthålla fasader för omgivningen, att de är rikare än vad de är...ett synnerligen vanligt fenomen i Sverige idag! Amorteringsfriheten, de många låneinstituten och de låga räntorna har borgat för detta vanvett. Detta är en riktigt bra bok och är skriven av en modig person! Bara någon som är helt oberoende av näringslivstopparnas gunst vågar skriva en sådan bok. Ulf.
Bild nedan på Adolph Ribbing.
Posted by tankesmedjan
at 9:36 AM MEST
Red.
