Jag har nu läst ut både "Krig och Fred" och "Anna Karenina", bägge böckerna är skrivna av den ryska författaren: Leo Tolstoy, som levde som greve och godsägare i Ryssland i slutet på 1800-talet. Bägge böckerna räknas som världsklassiker idag.
Vad har jag då att säga om dessa böcker, ja de är intressanta och lärorika men också ganska jobbiga att taga sig igenom - särskilt Anna Karenina. Jag kan direkt se vad det är som gjort böckerna så populära...de handlar bägge om överklassen i Ryssland (adeln, Furstar) och hur de levde. Man får även en bra inblick i det ryska samhället under 1800-talet. Det har dock slagit mig hur orealistiskt mycket är som böckerna beskriver, både när det gäller människor och händelser.
I boken "krig och Fred" t. ex. får vi följa greven Pierre när han i hög hatt och frack springer omkring i slagfältet vid Borodino (1812). Hur realistiskt är detta? Sedan slutar boken med att en av huvudpersonerna, den vackra unga Natasha, gifter sig med den korpulenta och virriga äldre herren Pierre - som säkert ska föreställa författaren själv. Realistiskt...knappast. Det som räddar denna bok är: den majestätiska inramningen av kriget mellan Napoleon Bonapartes Frankrike och Tsarens (Tsar Alexander I) Ryssland, utan detta drama som ramar skulle boken ha blivit tråkig.
Om vi nu går till "Anna Karenina" slås man direkt av bristen på handling...det "händer" inte mycket i boken. Det finns två huvudlinjer i boken, den ena handlar om greven och godsägaren Konstantin Levins (alias Leo Tolstoy) kärlek till den unga furstinnan Kitty, man får även följa Levins alla mödor med sitt gods på landet. Den andra huvudlinjen handlar om den gifta adelskvinnan Anna Karenina som förälskar sig i den rika "playboy-Fursten" Vronskij.
I från början verkar allt realistiskt och äkta men allt eftersom förhållandet dem emellan utvecklas spårar handlingen och personerna ur totalt! Här har vi alltså...en mycket vacker, graciös och klok kvinna, som själv kommer från fina och förmögna sammanhang, hon förälskar sig i den unge och stenrike kvinnokarlen Vronskij. De förenas och bägge är nöjda och mycket lyckliga, den bedragna äkta maken, minister Karenin, tar det dock mycket hårt och vill först fortsätta som vanligt, allt för att behålla en bild utåt av normalitet. Sedan får vi följa den ena turen efter den andra...hon vill skiljas...han vill inte...plötsligt vill han skiljas men inte hon...sedan ändrar hon sig igen...så här håller det på...ena stunden älskar hon sin son över allt annat på jorden...nästa stund kan hon leva en hel sommar utan honom, lycklig ute på Vronskis lantgods.
Ena stunden är Anna en förtjusande och älskvärd kvinna som älskar och utger sig för alla i sin närvaro...nästa stund kan hon inte ens älska sin egen nyfödda dotter!? Hon beskrivs som mycket lugn och balanserad i societetslivet men så fort hon blir ensam förvandlas hon till ett nervvrak som måste ha morfin för att kunna sova och förtärs av svartsjuka mot Vronskij!? Hur går detta ihop? Var hon två olika personer? Är det inte Leo Tolstoys själv så neurotiska personlighet som kommer fram här? Och så Levin...han har redan fått ja på sitt frieri till Kitty...åndå går han omkring som ett nervvrak på Moskvas gator dygnet innan det officiella frieriet har skett, i Kittys hem. Han kan inte äta eller sova innan detta är gjort...snacka om att vara överspänd.
Vid fågeljakten vid kärren jagar han upp sig så att hela kroppen skakar - och skjuter hejvilt så att gevärspipan ryker...jag som trodde att jakt var ett avkopplande nöje? Levin förlåter Vronski ena minuten för att den andra inte vilja ha med honom att göra...logiskt...nej. Behållningen av böckerna är dock: de starka personporträtten och inblicken i hur societeten i ryssland levde under denna tid.
Om vi går tillbaka igen till Anna Karenina och hennes Vronski...vad var problemet egentligen? Anna tyckte inte att hon respekterades längre i den ryska societén...detta driver henne till djupa depressioner och slutligen till självmord då hon kastar sig framför ett tåg utanför Moskva. Bägge två var rika och vackra, de älskade varandra uppriktigt...ändå försöker Vronski skjuta sig till döds och Anna slänger sig framför tåget...vad är detta? Det finns miljoner med kvinnor och män som skulle vilja byta med detta par, människor som lever i fattigdom och misär. Här var ett par som hade allt...materiellt överflöd, hälsan, kärleken, bildning, ändå rasar allt.
Nej, denna historia känns inte trovärdig alls...om vi nu tar Vronskij, han visar sig i boken som en trofast och kärleksfull partner till Anna, hon blir dock bara svartsjukare och argare på honom, hon blir rädd att han ska lämna henne...och? Hon var mycket vacker och kom från en fin familj...hon kunde väl hur lätt som helst hitta en ny duglig man, eller? Hon måste väl själv ha haft ekonomiska tillgångar? Varför denna förlamande rädsla att bli lämnad? Och Vronski...verkar han vara trovärdig som person i romanen? Här har vi en av rysslands rikaste och mest eftertraktade ungkarlar, ung, snygg, han kunde välja och vraka bland alla skönheter i Moskva och S:t Petersburg, han skulle alltså skjuta sig i bröstet efter ett bråk med Anna! Kan överhuvudtaget en libertin som Vronskij bli så förälskad som han blir i boken, alltså i verkligheten? Var det inte så...att Tolstoy måste inympa dessa våldsdåd i romanen för att få lite action? Är inte hela romanen mera som en teaterpjäs (a la August Strindberg) än en realistisk kärleksskildring?
Mitt betyg blir därför på dessa böcker: stort plus för de starka personporträtten och inblicken i det ryska samhället vid denna tid, minus när det gäller realismen och handlingen i romanerna
Ulf
Bild nedan på Leo Tolstoy och boken: "Krig och Fred"
